Efter det kritiska blogginlägget om utvecklingssamtal skrev Emil Vikström på Ericsson detta till mig på Twitter:
Han har givetvis helt rätt, och det är dessutom väldigt bra formulerat. Majoriteten av alla företag utformar sig efter metoder och managementfilosofier som helt klart mer tillhör första halvan av 1900-talet än 2012. Problemet? För företag där motiverade, engagerade och kreativa anställda är det allra viktigaste för affären ges inte rätt förutsättningar i sådana organisationer. Genom ett alldeles för starkt fokus på hierarkier och regler blir organisationer som bygger på ett sådant tänk mekanistiska och avhumaniserande.
Om traditionella organisationer är hierarkiska pyramider kan dagens moderna organisationer snarare ses som sammansatta nätverk. Medan de traditionella organisationerna ger direktiv och aktiviteter, strävar moderna organisationer i stället efter att ge ramar och dela ut ansvar. I dessa moderna organisationer blir faktorer som företagskultur, kommunikation, relationer och delaktighet betydligt viktigare än tidigare.
Problemet är att många organisationer utformar sig på ett traditionellt och förlegat sätt utan att ens reflektera över att det finns andra sätt. För kunskapsföretag där varje individ har unik kompetens och potential att göra stor skillnad blir detta förödande.
Emil Vikström skriver vidare så här i diskussionsgruppen om agil HR på LinkedIn:
Byråkratiska organisationer passar inte förväntningarna från framtidens marknad eller nya medarbetares förväntningar. Kunskapsekonomins era är över. Nu pratar vi om kreativitetsekonomin.
Vi behöver organisationer där vi allas kreativitet, driv, kompetens med mera utnyttjas till max för att företaget skall vara konkurrenskraftigt. Det byråkratiska systemet med utpekade chefer (alltså icke folkvalda) bromsar denna utveckling nästan till stopp. Hur man än putsar på detta system, t.ex i form av nya former av “performance appraisal”, kommer man inte ifrån den maktrelation en chef har till sina ‘underlydande’.
Maktrelationenen låser bland annat ansvarskännandet och ‘accountability’ för verksamheten till chefen samt minimerar kreativitet och autonomitet hos övriga. För chefens rolls överlevnad hjälper det inte heller att, i bästa fall, denna allt mer reduceras till en sekretere till högpreserande team och individer. Vi behöver coacher, mentorer, sekreterare, administratörer och självklart ledare – folkvalda på dynamiska poster, men vi behöver inte utpekade chefer.
Till det skall tilläggas att det byråkratiska och tailoristiska synsättet som ligger till grund för den vanligaste managementmodellen är också starkt inhuman och inte kan försvaras varken veteskapligt eller moralisk i en modern och öppen och demokratisk värld. Varför accepterar vi diktatur i våra företag när vi inte accepterar detta i vårt land?
Jag tror inte heller att det hjälper ändra definitionen på (linje) chef/(line) manager då ordet triggar oönskade beteenden på grund av dess historik.
För att gå bort från detta behöver vi göra om vårt managementsystem radikalt då det handlar lika mycket om att de ‘underlydande’ ska lära sig nya beteenden i termer av ledarskap, proktivitet och ansvarskännande. Med radikalt menar jag att ta bort rollen linjechef och alla utpekade ledarskaps-roller med för den delen med. Med radikalt menar jag inte att vi ska göra detta okontrollerat. Som ni vet tar gamla beteenden lång tid att lär av.
Om ni blir motiverade att inte längre putsa på en dödsdömd managementmodell och istället förändra världen till det bättre så läs boken What Matters Now av Gary Hamel, gå in på samlingssiten för management hacks: http://www.managementexchange.com/
Håller ni med? Fortsätt gärna diskutera på LinkedIn.





Pingback: Hackernytt | Om startups och allt som hör till. På svenska. | Är linjechefens roll utspelad?